Hemvävd duk i sommarfärger av trasmatteteknik

Hemvävd duk i sommarfärger av trasmatteteknik. Hemvävd duk i trasmatteteknik av bomullsgarn, bomullstrasor och bomullsvarp i sommarfärger i  korallröd, naturvit och ljusblått Fransar i ena kortändan. Troligen 1980-tal. Mycket dekorativ och av hög kvalitet.  Retro, vintage och second-hand i fint skick. Dimensioner; 30 cm bred, 70 cm lång.

Om trasmattor – Korta fakta

En trasmatta vävs i en vävstol av inslag av matt-trasor och varp av till exempel bomulls- eller lintråd. Tuskaft, kypert och rosengång är vanliga vävtekniker och bindetrådsvävar som ger vändbara trasmattor där baksidan är omvänd mot framsidan.Variationsmöjligheterna i mönsterrapporterna är obegränsade och beror på grad av fantasi och tillgång till trasor. För att öka variationsmöjligheterna kan varpenvarieras med olikfärgade trådar som ger effekter i mattorna.

Mattor vars inslag utgörs av stränggarn med ovan nämnda vävtekniker kan ibland gå under begreppet trasmattor, men borde heta bara mattor eller stränggarnsmattor. Om ripsteknik används kallas resultatet för ripsmatta.

Trasmattan värmer golv och vägg

Trasmattornas föregångare var trasväven. Men på golvet hamnade de inte förrän efter 1860-talet då pappersmassan kunde göras av trä istället för av linnelump. Allteftersom efterfrågan av lump minskade började man klippa tyget i långa remsor som skarvades och vävdes till trasmattor. När golven och väggar som ju ofta var dragiga blev trasmattan en perfekt värmare.

Om Tuskaft – Korta fakta

Tuskaft (tvåskaft) är en bindningstyp som används vid vävning. I tuskaft använder man endast två solvskaft som höjer och sänker varptråden med hjälp av två trampor. Tuskaft räknas tillsammans med kypert och satin till de tre grundläggande bindningarna. Av dessa tre ger tuskaftet den tätaste och slitstarkaste bindningen.

I tuskaft används ofta samma sorts garn till såväl varp som väft (inslaget).

Beroende på material kallas tuskaft för domestik (bomull), lärft (linne) eller taft (silke). Beteckningen tuskaft används huvudsakligen i samband med handvävning, till skillnad från den industriella vävningen inom textilindustrin.

Panama är en grövre variant av tuskaft, där två trådar följs åt i både varp- och inslagsriktning, även ripsbidning är en variant av tuskaft. Tuskaft används också som grundbindning för flera typer av starkt mönstrade vävar, som till exempel gobelängformerna flamskväv och röllakan.

Tuskaft hör till de allra äldsta bindningssystemen och kunde utan problem vävas även på de stående vävstolar som använts sedan långt före Kristi födelse och fram till 1700-talet i Skandinavien (då golvvävstolen – i vissa fall kallad trampvävstol – nådde ut bland allmogen). Med en datering till 7 000 f Kr finns två avtryck i lera föreställande tyg av tuskaft respektive tvist (panama). De är funna i nordöstra Irak. I Norden finns tuskaft belagt sedan bronsåldern genom gravfynd i Danmark.

Det är ganska vanligt att man sätter upp tuskaft på fyra skaft. Då ansluts skaft ett (det bakersta skaftet i vävstolen) och skaft tre till första trampan och skaft två och fyra till den andra trampan. Anledningen är att man därmed minskar nötningen på varptrådarna, och att det blir lättare att få ett bra skäl att föra in inslagstråden genom.

Andra vävtekniker, som använder mer än två skaft, till exempel rosengångsvävar (dock inte i bunden rosengång), munkabälte och daldräll kombineras ofta med inslag av tuskaft för att binda mönstertrådarna. Då används ofta två extratrampor enbart till tuskaft. Alternativet är att dubbeltrampa, det vill säga trampa ner två trampor samtidigt.

Källa: Wikipedia

Här kan du handla mer fin allmogetextil >>